Vad är syftet med kameraövervakningen? Vilka säkerhetsrisker har verksamheten? Hur stor är sannolikheten att verksamheten blir utsatt för brott ? Vad blir konsekvenserna om och när det händer? Är kameraövervakning lösningen på problemen eller finns det något annat som ger samma resultat? Svaren på dessa frågor ska finnas dokumenterade.

Datainspektionen riktade nyligen kritik mot fyra butiker inom detaljhandeln efter att ha gjort en granskning av butikernas ytor dit allmänheten inte har tillträde. Det är första gången sedan den nya kameraövervakningslagen trädde i kraft (1 juli 2013) som tillsyn av denna typ har gjorts. Resultatet kan sammanfattas med att ingen av butikerna kunde påvisa att behovet av övervakningen vägde tyngre än personalens intresse av att inte bli övervakad. Dessutom fanns brister kring upplysningsplikten.

Dessa lagbrott går att undvika. Vi, tillsammans med våra branschkollegor, måste ta ett större ansvar i det inledande arbetet. Det är vi som säljer och installerar kameraövervakning hos slutkunden. Därför är det också vi som måste vägleda våra kunder i rätt riktning.

I kameraövervakningsbranschen finns en okunskap kring rollerna och ansvarsfördelningen mellan kund, konsult, leverantör och vissa fall även hos distributörer och tillverkare. Det är ofrånkomligt kundens ansvar att en risk- och behovsanalys finns dokumenterad, men jag anser att leverantören måste ta ett större ansvar. Då kan slutresultatet möta både behov och lag.

Ibland är det svårt att få kunden att ta sig tid och förstå allvaret i denna fråga. Därför ställer vi oss positiva till Datainspektionens utredning, som tar oss ett steg närmare en gemensam tolkning av lagen. Om de fyra butikerna hade haft en väl dokumenterad risk- och behovsanalys hade övervakningsintresset vägt tyngre och därmed gjort kritiken avsevärt mildare. Att köpa kameraövervakning utan att veta varför, strider mot kameraövervakningslagen.