Sverige har fortfarande en sträng lagstiftning kring användandet av säkerhetskameror, som bottnar i ett synsätt där blotta förekomsten av säkerhetskameror är ett hot mot den personliga integriteten. Även om vi i Sverige fick en uppdaterad kameraövervakningslag så sent som 2013 bygger den på samma föråldrade syn på verkligheten som tidigare lagstiftning. Anpassningen till hur samhället ser ut idag förefaller obefintlig. Med Internet, sociala medier och mobilkameror är de verkliga integritetshoten betydligt större och mer komplexa än säkerhetskameror någonsin varit. Samtidigt har kamerornas betydelse för brottsbekämpning blivit viktigare än någonsin, inte minst ur brottsuppklaringsaspekt. Med en allt högre rättssäkerhet krävs ofta bildbevis då det många gånger är svårt att få vittnen att träda fram och peka ut skyldiga. Därutöver har kamerorna, enligt relativt färsk svensk forskning, visat sig ha brottsförebyggande effekt i vissa specifika miljöer.

Länge har det sett ut som om George Orwells roman ”1984” har vaccinerat makthavarna mot sunt förnuft i kamerafrågan, men nu har regeringen vaknat till och ska utreda kameraövervakningslagen för att bland annat se över möjligheterna det enklare att få tillstånd till att använda säkerhetskameror.

Att det händer nu är inte att förvånas över. Redan innan Morgan Johansson tillträdde tjänsten som justitieminister var han mycket kritisk till kameraövervakningslagen och tyckte att den blivit en halvmesyr. I samband med att han mottog utmärkelsen Årets trygghetsambassadör av tankesmedjan SNOS och tidningen Securityuser.com uttryckte han sin ambition. ”Kameraövervakningslagen har bara funnits ett år, låt det gå något år till så kan vi utvärdera den”, sa han. Nu är vi där och även om det inte är en dag för tidigt så torde förutsättningarna för en verklighetsanpassad kameraövervakningslag vara bättre än någonsin. Under 2015 drabbades både Köpenhamn och Paris terrordåd med dödlig utgång och i år har den dödliga terrorn precis även drabbat Bryssel. Rapporterna om skottlossning och mord på öppen gata har ökat och unga kvinnor har systematiskt utsatts för sexuella närmanden på offentliga platser. Rätten att inte bli filmad på offentliga platser kan knappast vara åberopas längre. Trygghetsbehovet är oändligt större och kameraövervakning kan vara en del av åtgärderna, om inte annat för att kunna gripa de som begår brotten. Det inser numera inte bara allmänheten, utan också politiker och massmedia.

Det finns naturligtvis ett samband mellan den aktiva opinionsbildning som har drivits och den ändrade synen på kameraövervakning. Lagstiftningen kring kameraövervakning har kritiserats kraftfullt under ett antal år, främst genom tankesmedjan Säkerhet för Näringsliv och Samhälle (SNOS) och tidningen/webbplatsen Securityuser.com som sedan 2009 drivit och kommunicerat frågan gentemot politiker, både i egna och externa medier samt via det årliga evenemanget Trygghetskamerans dag (TKD) där justitieutskottsledamöter alltid stått för slutdebatten. Sedan första upplagan av TKD 2013 har politikerna blivit allt mer positivt inställda till kameraövervakning som ett verktyg för ökad trygghet.

Vi ska kanske inte dra så stora växlar på att regeringen utreder kameraövervakningslagen, då vi inte vet vilka förändringar som kommer att ske. Men helt klart är att opinionsbildning är viktigt, men kräver långsiktighet och ibland också att verkligheten gör sig påmind. Som sagt, droppen urholkar stenen – en ofta tidsödande, men väl så viktig process.