Attitydförändringen märks främst på två områden – kameraövervakning och bemannade väktartjänster. Fler säkerhetskameror på offentliga platser ses idag som en nödvändighet och allt fler lyfter fram behovet att använda väktare för att avlasta polisen från enklare uppgifter så att myndigheten mer effektivt kan använda sina resurser för att förebygga och klara upp brott. Men det har varit en lång process.

När det gäller kameraövervakning var det inte enkelt att hitta politiker som stod upp tydligt mot den mycket restriktiva lag som reglerade användningen av kameraövervakning i Sverige 2009, året då tankesmedjan SNOS bildades.

Synen på kameraövervakning i såväl massmedia, som bland politiker och myndigheter på den tiden var att den brottsbekämpande effekten var tveksam och kamerorna var ett integritetshot.

SNOS och dess mediakanal Securityuser.com började att använda och propagera för ord som säkerhetskamera och trygghetskamera som alternativa begrepp till en härskande termen – övervakningskamera.

För att belysa kamerors nytta och ställa det mot integritetsbehovet samt få till en diskussion med politikerna introducerade SNOS och Securityuser.com det årliga eventet Trygghetskamerans dag 2011 som blev en katalysator för ett ökat medialt intresse för kamerafrågan. Opinionsundersökningsföretag som Skop och Sifo fick också uppdrag av SNOS att ta reda på hur människor i Sverige såg på kameraövervakning – är de trygghetsskapande eller är de integritetshot? I samtliga undersökningar fick kameraövervakningen stort stöd. Ett ytterst fåtal upplevde kameror på offentliga platser som integritetsskränkande.

Under några år förändrades attityden också hos politikerna. I den avslutande debatten på Trygghetskamerans dag fick man 2013 uppleva en hård diskussion mellan Morgan Johansson (S) och Johan Pehrson (L) om vem som var mest kameravänlig. Då hade ändå en ny förbättrad lag vunnit laga kraft 2013, men fortfarande med för många regleringar som var försvårande för brottsbekämpande kameraövervakning.

2016 meddelade Morgan Johansson, som i samband med regeringsskiftet två år tidigare utsetts till justitieminister, att en ny utredning skulle bana vägen för en ny mer tillåtande kamerabevakningslag. Terrorismen hade då slagit klorna i Europa och gängkriminaliteten i Sverige hade blivit allt mer våldsam. Media började skriva mer positivt om behovet av utökad kameraövervakning och andra åtgärder.

Förutom den krassa verklighetens hot hade Säkerhetsbranschen bildats 2013. Den nya branschorganisationen drev omedelbart på för att bevakningsbranschen skulle ses som en resurs för att avlasta polisen. Men även kameraövervakningsfrågan fanns med på agendan.

Den nya branschorganisationen var något nytt. Med Björn Eriksson som ordförande och talesman och en tydlig agenda fick de privata säkerhetsföretagen en stark röst, som via massmedia och olika konferensscener (exempelvis Almedalen), tog plats i samhällsdebatten.

Numera anser allt fler att bevakningsbranschen är en resurs som kan göra det lättare för polisen att ägna sig åt sina kärnuppgifter. Dagens Industri tillägnade i januari en hel ledarsida för att just att driva den åsikten. Ingen tror längre att polisen på egen hand kan upprätthålla tryggheten.

För många kan det säkert tyckas att Säkerhetsbranschen och även SNOS har drivit för få frågor; att det bara handlat om att verka för liberalare lagstiftning kring kameraövervakning samt att arbeta för att bevakningspersonalen ska avlasta polisen. Men det är just envetenhet och kontinuitet som tagit dessa frågor långt.

Nu stundar val och det är ingen tvekan om att säkerhetsfrågorna kommer att höra till de viktigaste i valkampanjen. Det är bra, inte bara för säkerhetsföretagen utan för samhället i stort.

Lennart Alexandrie
Publisher
AR Media International