Jag hade nöjet att få vara med i den referensgrupp av som tillsattes inför bildandet av Säkerhetsbranschen 2013. För mig var det väldigt stort, eftersom vi i den här tidningen under flera år drivit kravet på att branschens måste bilda en ny proaktivt arbetande intresseorganisation för alla leverantörsled inom fysisk säkerhet. Paraplyorganisationen Swesec, med autonomt arbetande delbranschföreningar var inte lösningen, om branschen skulle kunna påverka samhällsutvecklingen till gagn för såväl medlemsföretag som samhället i stort.

Drivkraften bakom bildandet av Säkerhetsbranschen var att skapa en samlande kraft och ge den privata säkerhetssektorn en stark röst som medier, politiker och beslutsfattare inom myndighetssfären skulle lyssna till. Det blev en exempellös framgång redan från början, inte minst tack vare ordförande Björn Eriksson som öppnade dörrar, både till myndigheter, riksdag, regering och massmedier.

Mest betjänta av Säkerhetsbranschens opinionsarbete var bevakningsföretagen. Det var den verksamheten – ofta sedd över axeln av såväl medier, politiker och även allmänhet – som Säkerhetsbranschens lyckades bäst med att lyfta. Det skedde via debattartiklar i massmedia, i olika paneldiskussioner och inte minst via möten med ledande politiker och beslutsfattare på myndig- heter. Från att ha betraktats som en lite suspekt sektor lyfte Säkerhetsbranschen fram bevaknings- företagen som en viktig trygghetsfaktor. Allt fler insåg att bevakningsbolag faktiskt bidrar till att öka rättsväsendets effektivitet genom att avlasta polisen från enklare uppdrag så att resurser kan frigöras och polisens kompetens kan tillägnas kärnverksamheten – att förebygga och klara upp brott.

Möten med såväl polisledning, justitieministrar och inrikesministrar arrangerades för att diskutera dessa frågor, vilket bekräftade säkerhetsföretagens statushöjning. Visst hände det att bevakningsbranschen också drabbades av negativ medial uppmärksamhet, men kritik bemöttes snabbt och rätt av Säkerhetsbranschen.

Sedan gick det fel. Arbetsgivarorganisationen för bevakningsbolag, Säkerhetsföretagen, tog beslutet att bredda verksamheten och göra sig oberoende av Säkerhetsbranschen. Man krävde i princip ensamrätt på bevakningsbranschens frågor, samtidigt som flera av bevakningsföretagen – med Securitas i spetsen – trädde ut ur Säkerhetsbranschen.

Därmed punkterades Säkerhetsbranschens ambition att vara den samlande kraften. Utöver detta ställdes medier, politiker och myndigheter med flera inför ett identitetsproblem. Vilken organisation ska man kommunicera med? Även det momentum som Säkerhetsbranschen hade skapat för bevakningsbranschen förlorades.

Så när nu Säkerhetsbranschen – på Säkerhetsföretagens inrådan – upphört att prata om bevakningsfrågor har bevakningsföretagen som ett kollektiv blivit som ett vilset barn. Säkerhetsbranschen har förlorat sin umgängesrätt. Vårdnadshavarna är Säkerhetsföretagen och Securitas. Säkerhetsföretagens branschchef och vice VD Li Jansson är talesperson för samma organisation, samtidigt som också Joachim Källsholm uttalar sig offentligt för bevakningsbranschen, men vanligen som VD för Securitas Sverige eller som privatperson via sociala medier. Kloka saker sägs och skrivs från alla dessa håll, men vem står för bevakningsbranschens samlande röst? Vem är ytterst den ansvarsfulla ”vårdnadshavaren” som står upp för bevakningsföretagen? Är det Securitas, Säkerhetsföretagen eller är det Källsholm? Eller har alla tre delad vårdnad?

På senare tid har bevakningsföretagen blivit allt mer kritiskt utsatt av medierna. Krishanteringen från branschhåll har inte imponerat och kritikerna har ganska fritt kunnat angripa och ifrågasätta bevakningsföretagens insatser och roll i samhället.

Allt detta är ett problem som drabbar hela säkerhetsbranschen och de intressenter som vill föra dialog med branschen som helhet.

När Björn Eriksson i samband med det nyligen hållna årsmötet lämnade över ordförandeposten i Säkerhetsbranschen till Kettil Stenberg (VD på Stanley Security) och talespersonrollen till organisationens VD Joakim Söderström så bör den primära utmaningen vara självklar – att hitta tillbaka till en röst för hela säkerhetsbranschen. I det kortsiktiga perspektivet kan en framkomlig väg vara att skapa eller använda en gemensam plattform – ett gemensamt varumärke – från vilket många av de frågor där Säkerhetsbranschen och Säkerhetsföretagen är överens kan drivas. När det fungerar så ligger vägen öppen för att så småningom framgångsrikt fusionera de två organisationerna. Prestigen de två organisationerna emellan måste läggas åt sidan och ersättas med tålamod och vilja till samförstånd. Först då finns förutsättningar för en enad och stark branschorganisation som kan ta tillvara på medlemsföretagens intressen och samtidigt svara upp till samhällets behov av en seriös partner i den privata säkerhetssektorn när det gäller att lösa de trygghetsutmaningar vi står inför.

Vi behöver sålunda en proaktiv organisation som kan stå som "vårdnadshavare" för alla leverantörsled på marknaden för fysisk säkerhet. En splittrad säkerhetsbransch tjänar ingen på.

Lennart Alexandrie

Publisher, AR Media International