Medan vi i säkerhetsbranschen fortsatt att certifiera våra produkter, medarbetare, företag och ledningssystem har det nämligen hänt en del på "ISO-fronten".

På kort tid har ledande företag gått från att uppfylla krav i kvalitets- och miljöstandarder till att på eget initiativ visa upp allt de gör för att världen ska bli lite bättre. För några år sedan kallades det CSR, corporate social responsibility, och handlade om sådant som att ta avstånd från barnarbete och mutor. Nu pratar man om hållbarhet och begreppet har utvidgats till att omfatta både företaget, miljön, personalen och samhället.

Förenklat kan man säga att hållbarhetsredovisningen är både en komplettering och en motpol till den traditionella årsredovisningen. I den senare finns siffror som ska garantera avkastning för framtida investerare. I hållbarhetsredovisningen ska både investerare, kunder och andra intressenter övertygas om att det här företaget är att lita på och kommer att fortsätta ge avkastning i många år framöver.

Om lite mindre än ett år kommer hållbarhetsredovisning sannolikt att vara ett lagstadgat krav precis årsredovisningen. En remiss på det lagförslaget skickades i vintras till 58 olika myndigheter och intresseorganisationer. Säkerhetsbranschen var inte en av dem.

Begreppet hållbarhet har gått från sin brundtländska målsättning om jordens resurser till att definiera allt som inflytelserika intresseorganisationer anser borde vara en del av varje långsiktig plan för företag och samhälle. Således redogör Ericsson och andra framgångsrika företag exempelvis för ekonomiska risker till följd av klimatförändringar, för arbetsmiljötillbud och för personlig säkerhet som en mänsklig rättighet.

Som representant för säkerhetsbranschen är det lätt att se luckor i det som presenteras. Finns det exempelvis inte ekonomiska risker till följd av annat än klimatförändringar? Jag menar, hur hållbar är en verksamhet om dess produktion eller dataservrar bokstavligen brinner upp? Och vad skulle en sådan operativ förlust innebära för samhället? För ett företag som Ericsson, med halva världens mobilinfrastruktur på sina axlar, finns sådana risker utan tvekan med i deras kontinuitetsplan. Men det var inte vi i säkerhetsbranschen som talade om det för dem.

I stora delar av Ericssons verksamhetsvärld handlar personlig säkerhet om en dräglig arbetsmiljö och om rätten att ostraffat få uttrycka sina åsikter. I vår värld är det kanske självklarheter men vi borde driva saker som rätten att få äga sin egen identitet, att få känna sig trygg vid ensamarbete eller vid en ökad hotbild och att kunna utrymma en lokal där en brand detekterats.

Vi må ha missat remissen om lagstadgade hållbarhetsredovisningar. Men dagens samhälle är inte hållbart utan säkerhetsbranschen. Låt oss börja prata om och synliggöra det.