Här följer artikeln i sin helhet:

Under mina 37 år som redaktör för Detektor har kvaliteten på offentliga upphandlingar alltid varit ett samtalsämne i såväl mindre som större bolag.

På nittiotalet rörde kritiken vanligen att upphandlingarnas vinnare var uppgjorda på förhand. Vid teknikupphandlingar var den vanliga anklagelsen att den anlitade konsultens specifikation för den efterfrågade lösningen var skriven så att uppdraget i praktiken bara kunde gå till en viss leverantör. Det talades ofta om myndigheters beroende av konsulter som stod närmare vissa leverantörer än andra. Och så klart diskuterades både upphandlarens och konsultens kompetens att genomföra bra upphandlingar.

I dag låter kritiken delvis annorlunda. Inte så att gårdagens problem har försvunnit, men fokus har i högre grad förskjutits till hur regelverket för offentlig upphandling är utformat och framför allt hur det tillämpas. Med det sagt förstår de flesta vart resonemanget leder – nämligen till att upphandlaren går på lägsta pris. Det är det enklaste sättet att förklara och motivera ett tilldelningsbeslut. Men det är också ett allvarligt problem. För säkerhet är inte en standardprodukt. Det är inte en volymvara som kan jämföras rad för rad i ett kalkylark. Säkerhet handlar om människor, om riskbedömningar, om erfarenhet, beredskap och omdöme i situationer där konsekvenserna av fel beslut kan bli mycket stora. När dessa aspekter reduceras till en kostnadsfråga urholkas inte bara kvaliteten – utan själva syftet med upphandlingen.

Att konsekvent välja lägsta pris är sällan ett uttryck för objektivitet eller rättssäkerhet. Det är ofta ett uttryck för bekvämlighet. Det är svårt att väga kvalitet, kompetens och långsiktighet, men det är just detta som borde vara kärnan i professionell upphandling av säkerhetstjänster. När pris tillåts bli allenarådande skickas samtidigt en tydlig signal till marknaden: investeringar i utbildning, rimliga arbetsvillkor och kvalitet lönar sig inte.

Konsekvenserna är redan tydliga. Seriösa företag får allt svårare att konkurrera, personalomsättningen ökar och säkerhetsarbetet pressas ner till miniminivåer. Det som upphandlas uppfyller kontraktets bokstav, men allt oftare inte dess anda. På sikt riskerar detta att leda till både sämre säkerhet och en mer sårbar marknad med färre stabila aktörer. Samtidigt gömmer man sig gärna bakom lagen om offentlig upphandling. Den beskrivs ofta som ett hinder för kvalitetsbaserade val, trots att den ger betydande utrymme att väga in både funktion och kvalitet – förutsatt att beställaren har kunskap, mod och vilja att göra det. Problemet är alltså sällan regelverket i sig, utan hur det tillämpas.

Ansvaret kan dock inte ensidigt läggas på upphandlarna. Säkerhetsbranschen måste också ta sitt ansvar. Kritiken mot prisfokuserade upphandlingar är välkänd, men alltför ofta framförs den i informella sammanhang snarare än genom samordnade och tydliga krav på förändring. Här har säkerhetsbranschens organisationer och de större företagen ett särskilt ansvar. De har resurserna, erfarenheten och trovärdigheten att gå i bräschen för en förändring.

Om inte de som har inflytandet vågar driva frågan – vem ska då göra det? De mindre bolagen har sällan möjlighet att ensamma utmana en upphandlingspraxis som riskerar att slå undan benen för dem. Därför krävs en gemensam hållning där branschen tydligare definierar vad god säkerhet innebär och markerar mot upphandlingar som i praktiken omöjliggör kvalitet.

Att fortsätta delta i upphandlingar som är uppenbart underprissatta och sedan förvånas över konsekvenserna är inte hållbart. Varken för branschen eller för de uppdragsgivare som ytterst är beroende av att säkerheten faktiskt fungerar.

Säkerhet är ett förtroendeuppdrag. Det kräver mer än juridisk korrekthet och låga anbud. Det kräver kompetens, ansvarstagande och mod – hos både upphandlare och leverantörer. Och det kräver en bransch som gemensamt står upp för värdet av sitt arbete. Annars riskerar vi att fortsätta föra samma diskussion om ytterligare trettiosju år, men då med ännu sämre förutsättningar att faktiskt göra något åt problemet.